Tar ett djupt andetag

...och räknar till tio.

C'est pas moi, je le jure!

Får ni chansen så se den här filmen. I liked it. I liked it a lot!

Wannabe Lucky

Jag har en enorm emo-dag. Det är väl antagligen den tiden på månaden. Allt är fel.
Fel, fel, fel.
Men jag har ingen aning om vad som är rätt heller.
Jag vill dricka svart kaffe, röka, klippa av mig håret och inte äta.
Jag vill inte vara mig. Jag vill inte vara här.

Bara blödig musik spelas idag.

Boy I hear you in my dreams
I feel your whisper across the sea
I keep you with me in my heart
You make it easier when life gets hard
...
They don’t know how long it takes
Waiting for a love like this
Every time we say goodbye
I wish we had one more kiss
I’ll wait for you I promise you, I will
[jason mraz]

Jag tror jag flyr mig själv och tar mig ut till skogen.
Jag får panik här.

Day One I defined myself
Bohemian by birth
Disposed with the doctor
Made out with a nurse
Yeah I was born a bastard
And then I just got worse
[the real tuesday weld]

Tjörnbrokatastrofen

Sitter och lyssnar på P3 Dokumentär om Tjörnbrokatastrofen. Fy fan vad läskigt.

I'm so frickin' hot!

Huvudvärk, illamående, trött, utslag, värk i ryggen och som grädde på moset är jag uttråkad. Värmebölja is the shit om man får vara ute och jäsa på en strand. Inte när man ligger som ett slakt hemma på soffan och bara vill glida ner i ett svalt, härligt bad.
Det är nästan så jag längtar efter hösten.

Stockholmshelg med Herr Nilsson

Jag har spenderat helgen i Stockholm i sällskap av den för evigt vidunderlige Herr Nilsson (inte apan).
Det kom sig som så att vi samtalade medelst telefon tidigare i veckan och upptäckte att vi båda hade samma dilemma: "Vad göra i helgen?" . Kvickt som två inoljade spädgrisar på en slip'n'slide bestämde vi oss för att försöka lösa gåtan tillsammans. Eftersom jag redan vet hur Gävle ser ut så tog jag ett förnämligt tåg till den Kungliga Hufvudstaden redan på fredag kväll.
Väl där möttes jag, på Stockholms Central, upp av Herr Nilsson (fortfarande inte apan) som således precis slutat sitt gruvliga pass ute på den lokala Aviatorfältet Arlanda. Vi tog den fashionabla tunnelbanans gröna linje till Skärmarbrink där turen fortsatte medelst apostlahästarna till den lilla charmiga etta där Herr Nilsson (nej, inte apan denna gången heller) för tillfället inhystes.
För att inte storkna av uttorkning hade jag tagit med mig två pavor rosévin som vi genast placerade på kylning och efter en mycket kort husesyn slog vi oss ned på den rektangulära balkongen för seriösa och djupa samtal. Dock hade vi inte kommit långt på våra personliga utredningar när undertecknads stol fullkomligt gav vika och således hastigt och våldsamt placerade mig i en något prekär situation på betonggolvet. Jag blev inte liggandes länge eftersom denna gentleman, Herr Nilsson (absolut ingen apa) mycket nobelt räckte mig sin hand och eskorterade mig ur den hög av bråte jag hamnat i.
Kvällen fortled på de mycket generösa soffkuddar som vi nobelt föst ut på balkongens ogästvänliga betonggolv.
För att inte Herr Nilsson (inte fröken Pippis apa) inte skulle tro att jag var något som helst annat än den världsvana dam jag är så förklarade jag noggrant för honom att jag ämnade supa ner honom totalt. Han godtog detta och kvällen fortlöpte i vilda diskussioner gällande bekantas bekanta, legendariska formtoppar och månens fullkomlighet som pizzabagare. Eller måhända var det min inre monolog?
När så våra bägare tömts på rosé, och det inte fanns något mer att tillgå, tändes överlevnadsgnistan i oss och vi bestämde oss kvickt som två illrar i en rörpostbana för att bege oss till närmaste nattöppna plats och införskaffa förnödenheter. Sagt och gjort. Färden gick på longboard och i skräckens tecken via en rondell innan vi anlände vid ett otroligt förnämligt 7eleven. Med sex stycken volkbier och betydligt fler salta pinnar var vi strax tillbaka på balkongen. Där började sedan nattens spel.
Eftersom Herr Nilsson (inte den ludna) lade in sitt veto gentemot att vi skulle anordna de olympiska spelen på balkongen så spelade vi M.I.G.
Undertecknad förlorade.
När solen kastade sina strålar, något ovarsamt, över hufvudstaden bestämde vi oss för att ge oss i kast med John Blund. Detta fullkomliga avskum.

När vi tänt av vaknade vi och undrade vad fan som hade hänt. Möbler var trasiga, det låg ölburkar och vinflaskor på balkongen och någon hade poppat popcorn.

Dag två gick i bakfyllans tecken och vi gjorde nästan ingenting. Förutom att gå till Globen och inhandla vatten och jordgubbar för att sedan ligga i skuggan i parken och stirra på en underlig hund som jagade en boll och sen stod stilla i 20 minuter varje gång han fångat bollen. Vi spelade ett parti M.I.G. och jag vann! Yay!När hungern satte in så försökte vi först komma på vad vi skulle laga men det slutade med att vi beställde hem kinesiskt och såg hela säsong två av The Office UK. Jag satt och gömde mig bakom en kudde eftersom den chefen är så fruktansvärt pinsam, omogen och ett riktigt aparsle till människa.
Föll i säng vid halv två och sov som en sten (jag tror inte ens jag rörde mig en centimeter under hela natten) tills Nisses alarm ringde vid nio. Kaffe och jäs till halv tolv då vi drog oss till t-banan och upptäckte, till vår stora glädje... NOT! ...att vi bara kunde åka en hållplats för att sedan tvingas in i en kvav, svettig buss med tolv miljoner andra människor för resten av resan till Centralen. Hurra för signalfel! Under hela bussresan så snurrade Stephen Lynchs text: "...daddy likes rubbing against little boys on the bus, maybe that's why mommy left us..." i huvudet på mig.
Nisse for med Arlanda Express till sitt jobb och jag handlade lite lunch på Pressbyrån innan jag klev på tåget och förundrades över hur många trötta, varma, uttråkade barn det kan finnas i en och samma tågvagn. Efter Uppsala blev jag dessutom uppraggad av en bonnig Bollnäsbo som försökte impa på mig med humor. Funkade ju rätt dåligt på en trött, asocial och extremt humorbevandrad idiot som mig.

balkonghäng

Kaxigt självgod

Så här har jag känt mig idag.